I förskolans publika dokumentation är barnens lärande i fokus. Mer sällan syns värden kring omsorg eller hur pedagogerna arbetar. Rebecka Lindberg visar i sin licentiatavhandling att förskolans dokumentation ofta lyfter fram en idealbild.
Varför blev du intresserad av ämnet?
I mitt eget arbete som förskollärare har jag ofta upplevt att det är svårt att få till en bra dokumentation som sedan kan användas som ett verktyg för att utveckla verksamheten. Jag blev nyfiken på hur man kan göra för att bättre synliggöra barns lärande och därmed dokumentationen i förskolan.
Vad handlar avhandlingen om?
Om förskolans publika dokumentation, alltså den dokumentation som finns synlig för utomstående. I regel rör det som om text och foton uppsatt på väggar och samlade i pärmar. Jag har genom observationer samlat in sådan dokumentation från tre olika förskolor samt intervjuat ett antal förskollärare. Därefter har jag kategoriserat och analyserat materialet.
Vilka är de viktigaste resultaten?
Jag har sorterat in dokumentationerna i åtta olika kategorier: lärande/kunskap, sociala handlingar, självkontroll/disciplin, etiska värden, självständighet, kreativitet/nyfikenhet, delaktighet/inflytande, glädje/välbefinnande. Majoriteten av den publika dokumentationen faller in under kategorin lärande och kunskap och där särskilt språk, matematik men även naturkunskap.
Mindre synligt är omsorg, vilket bekräftar tidigare forskning som visar samma sak – omsorg synliggörs sällan i förskolans egen dokumentation.
När inflytande och delaktighet lyfts fram i den publika dokumentationen görs det oftast utifrån en mer ytlig syn på demokrati, exempelvis genom att visa vad barnen själva väljer att göra.
En överväldigande del av dokumentationen fokuserar på en enskild individ. Även bilder som visar sociala handlingar har fokus på en individ snarare än på de som ingår i gruppen. Gruppdokumentation görs men i lägre utsträckning. Pedagogerna själva är i stort sett osynliga i den publika dokumentationen.
Den publika dokumentationen fokuserar alltså mest på att synliggöra enskilda barns lärande. Min slutsats är att dokumentationen används för att skapa en bild av förskolan som framgångsrik och en plats för lärande. Det är en idealbild som visas upp i syfte att locka nya kunder snarare än att stärka professionen. Tanken om dokumentation som ett verktyg för utveckling av verksamheten har därmed förlorats på vägen.
Vad överraskade dig?
Jag blev inte direkt överraskad men det slog mig att det dokumenterade materialet sällan eller aldrig synliggör hur och på vilket sätt förskolan arbetar. Det här är givetvis mycket svårare att fånga än att ett barn lägger pussel eller sorterar saker. Men mer intressant för utvecklingen av verksamheten vore att visa själva arbetsprocessen, hur lär pedagogerna barnen att sortera?
Vem har nytta av dina resultat?
Främst förskollärare och förskolechefer. Genom att bli medveten om hur det ser ut blir det också lättare för pedagogerna att dokumentera utifrån ett bredare perspektiv.
Jag vill betona att min avsikt inte är att kritisera förskollärarnas arbete. Jag menar att problemen bottnar i politiska beslut och ett allt starkare marknadstänk i förskolan snarare än den enskilda förskolläraren.
Du har gått forskarskolan som en del av Ifous FoU-program ”Små barns lärande”, samtidigt som du jobbat halvtid på ditt vanliga arbete i kommunen. Hur var det att dela tiden mellan forskning och praktik?
Både och, första åren arbetade jag med kvalitetsfrågor inom förskolan, vilket var snarlikt mitt eget forskningsarbete. Under senaste åren har jag jobbat i verksamheten som förskollärare och det har varit svårare att kombinera. Jag har känt mig lite splittrad.
Susanne Sawander
Läs hela Rebeckas avhandling här!