Förskolans dokumentation – ett sätt att vinna respekt

Filmad och fotograferad dokumentation har en framträdande plats i förskolan. Men förskollärare reflekterar sällan över hur barnen uppfattar att ständigt bli dokumenterade, visar Malin Virtanen i sin licentiatuppsats.

Varför blev du intresserad av ämnet?

Jag har arbetat som förskollärare i snart 20 år och har en hel del praktisk erfarenhet av dokumentationen i förskolan. Under mina år i yrket har dokumentation fått allt högre prioritet, inte minst i och med den reviderade läroplanen.

Vad handlar avhandlingen om?

Om hur förskollärare pratar om dokumentation och bedömning. Avhandlingen bygger på samtal i fokusgrupper med 10 förskollärare från fyra olika förskolor. Grupperna har träffats tre gånger och diskuterat om hur de dokumenterar, om bedömning och etiska aspekter.

Vilka är de viktigaste resultaten?

Förskolepedagogerna lyfter en rad argument för att dokumentera, att det står i läroplanen är givetvis det främsta. Men dokumentationen har också blivit ett sätt för förskolan att vinna anseende och respekt, särskilt gentemot skolan. Förskolans dokumentation betraktas som ett kvitto på att ”här pågår också lärande”.

Ett annat argument som förskollärarna pekar på är att barnen är positiva till att aktiviteter dokumenteras. Det finns en stark diskurs att dokumentation med automatik leder till ökat inflytande för barnen, detta trots att annan forskning visar att det inte alls är självklart.

Bedömning är ett betydligt knepigare och mer komplext begrepp för förskollärarna. Pedagogerna talar helst inte om bedömning utan om att de ”hjälper och stöttar på ett snällt sätt”. I min granskning av förskolornas policydokument förekommer i stort sett inte ordet bedömning. Mina resultat visar att det saknas begrepp om hur förskolan kan prata och diskutera kring bedömning.

Vad överraskade dig?

Jag förvånades av hur stark styrningen varit kring just dokumentation. Det finns ju en rad andra områden, exempelvis hållbarhet, som också står i förskolans läroplan men som inte alls fått samma genomslag.

Stor vikt läggs vid det filmade och fotograferade materialet. Genom att filma barnen anser förskollärarna att verkligheten visas upp, ibland tycks det som om att aktiviteter inte får någon betydelse om de inte fotas eller filmas. Skriftlig dokumentation görs mer sällan. Jag förvånades över att förskollärarna inte reflekterar kring hur det blir för barnen där pedagogerna hela tiden har en kamera i handen.

Vem har nytta av dina resultat? 

Alla som arbetar inom förskolan. Jag tror att förskollärare kan känna igen sig i de diskussioner som citeras i avhandlingen. I förlängningen hoppas jag att resultaten kommer barnen tillgodo.

Du har gått forskarskolan som en del av Ifous FoU-program ”Små barns lärande”, samtidigt som du jobbat halvtid på ditt vanliga arbete i kommunen. Hur var det att dela tiden mellan forskning och praktik?

Jag har otroligt bra chefer och kollegor som stöttat mig under tiden och rent praktiskt har det fungerat jättebra. Som forskare på halvtid har jag dock saknat känslan av att tillhöra en institution med allt vad det innebär.

Text: Susanne Sawander

Läs hela Malins avhandling här!