Att skapa inkluderande lärmiljöer kräver tid och gemensamma normer

Skolledare måste ha en klar bild över vilka normer som råder i organisationen – och vilka av dem man bör fokusera på för att förändra praktiken och uppnå inkluderande lärmiljöer.

Magnus Erlandsson

Det är en av de viktigaste slutsatserna i Magnus Erlandssons forskningsstudie. Studien utgör en del av ett större forskningsprojekt inom Ifous FoU-program Inkluderande lärmiljöer som pågått 2012-2015 och nu slutredovisas.

-Det handlar om att få medarbetarna att känna att det de gör är rätt. Det måste bygga på deras inre drivkraft.

FoU-programmet har löpt över tre nivåer parallellt; elevperspektiv, lärarperspektiv och förvaltningsperspektiv, och har byggt på samarbete mellan forskare och praktiker.

Som statsvetare är Magnus Erlandsson intresserad av just förvaltning, organisation – och skolutveckling. Han kom in i projektet efter att det pågått ett tag.

-Jag fick tillgång till alla intervjuer som gjorts med skolledare och förvaltningschefer i början av projektet. Sedan gjorde jag själv uppföljande intervjuer med tio förvaltningschefer och tio skolledare.

Syftet var att studera hur de agerat för att uppnå FoU-programmets vision: att främja alla elevers utveckling såväl socialt som kunskapsmässigt.

-Idag har de flesta på ledningsnivå accepterat tanken att problemet inte är eleven, utan pedagogen och skolmiljön. Det handlar om ett kulturskifte, att se problemet från ett annat håll, att bryta normer, föreställningar och fördomar, säger Magnus Erlandsson.

Intervjuerna visar att skolförvaltningsledningarna ofta är mer progressiva än skolorna.

Det är en sak att formulera en vision, en annan att genomföra de förändringar som följer med ett sådant perspektivskifte.

-När fokus flyttar från elever i behov av särskilt stöd, till skolan, behöver även organisationen – ledare och personal – kanske just ”särskilt stöd” för att förstå syftet och vinsten med en inkluderande vision och praktik.

Det är inte alldeles enkelt att implementera inkluderande lärmiljöer, konstaterar Magnus Erlandsson.

-Det finns ett motstånd mot förändringar som bärs av både elever, deras föräldrar och pedagoger. Standardlösningen i många skolor har länge varit att ta ut barnet ur klassrummet. Säger man till någon som arbetat som lärare i 20 år att ändra arbetssätt, så kan det leda till olika föreställningar om vad det kommer att innebära.

Ur ett kulturellt organisationsteoretiskt perspektiv går skolutveckling i första hand inte ut på att organisera, administrera och styra. Och det är inte heller fråga om resurser. I stället handlar det om att förstå de rådande normerna, värderingarna och föreställningarna i organisationen, och att hitta sätt att förstärka respektive tona ner de normer som påverkar utvecklingen, menar Magnus Erlandsson.

Vägen till värderingsskiftena går snarare över samtal, idéspridning, konferenser och mjuk styrning än genom uppifrån kommande och tvingande styrdokument. Processer som bygger på dialog och förändring ger större legitimitet till skolutvecklingen.

-Det här FoU-programmet har visserligen börjat uppifrån, men många rektorer är besjälade; de tror på detta och ser det inte som en pålaga uppifrån. Förvaltningschefernas roll är framför allt att utmana skolorna.

Alla lyfter fram att läraren är den som har störst betydelse för elevens framgång i skolan. Men skolledningen råder över lärarnas kompetens, pedagogik, förutsättningar och organisation.

-Allt handlar ju om individen längst ut i kedjan, pedagogen, och dennes tankar och arbetssätt – som utgår från en värdegrund och från att det aldrig är barnen som misslyckas. Aldrig.

Kommunerna har kommit olika långt med inkluderande lärmiljöer under de tre år som FoU-programmet har pågått.

-Man ändrar inte folks tänkesätt i en handvändning. Man måste vara uthållig och envis för att skapa en gemensam bild av begreppet inkluderande lärmiljö.

Politikerna har dock varit ganska osynliga – det är snarare tjänstemännen som varit drivande i detta arbete.

-Helst vill vi få till hela kedjan, från politikernas vilja, till tjänstemännen, till skolledarna, till lärarna… Då får det störst effekt.

Magnus Erlandsson har varit ute och föreläst om sina resultat för de skolledare och förvaltningschefer som medverkat i FoU-programmet.

-Vi forskare har inget recept: ”Gör si och så, så lyckas ni med inkludering”. Alla skolor är olika, och har elever med olika utmaningar. Jag tror att den stora nyttan med programmet är de fruktbara mötena mellan skolorna. Men vi har visat att detta går att beforska och jag hoppas att skolorna själva tack vare erfarenheter från vårt samarbete beter sig lite mer ”vetenskapsaktigt” när de synar sig själv och analyserar sitt förändringsarbete.

Men samverkan mellan forskare och praktiker ger förstås inte bara kunskap och erfarenheter till praktiken, utan är värdefull även för forskarna. Själv är Magnus Erlandsson glad över att ha fått medverka i forskningsprojektet, och det har rent konkret gett honom nya ”case” i sin undervisning om ledarskap.

Text: Eva Barkeman

Rapporten från studien hittar du här.