”Lärande är socialt – även för lärarna”

Elever som tror på sin förmåga och glada lärare med färre sjukskrivningar. Det är några av resultaten av studierna om kollegialt lärande, som ingår forskningsprogrammet Inkluderande lärmiljöer.

Inger Assarson vid Malmö högskola brinner för demokrati. Hon hade lång bakgrund som både socionom och gymnasielärare innan hon i slutet av sin karriär blev forskare i pedagogik.

-Det är viktigt att alla ska få vara med. Jag har sett hur det gått för människor som inte fått vara med, som sorterats bort redan i skolan, säger hon.

Som en del i forsknings- och utvecklingsprogrammet Inkluderande lärmiljöer har hon under en treårsperiod följt åtta skolor som arbetar med kollegialt lärande för att skapa goda lärmiljöer.  Hon träffade skolteamen – som ofta bestod av rektor, förstelärare, specialpedagog och ämneslärare under arbetets gång och gjorde en avslutande utvärdering i våras. Hon gick även igenom protokoll och minnesanteckningar som gjorts i samband med utvecklingen av kollegialt lärande på skolorna.

-Syftet med kollegialt lärande är att utveckla kunskap sinsemellan lärarna, få eleven att tänka att ”Jag är en sådan som kan lära mig saker”. Som forskare kunde jag bidra genom att ställa frågor. Det hjälpte teamen att tänka igenom sina strategier på ett annat sätt, reflektera över vad de ville uppnå med olika övningar i klassrummet.

Kollegialt lärande kan innebära att lärarna planerar undervisning tillsammans, kanske prova något nytt som de läst om i litteraturen eller hört på en konferens och sedan diskutera direkt efter lektionen vad som hände i klassen. En annan ingång är att besöka varandras klassrum och dela tips och erfarenheter. Och då handlar det inte bara om konkret ämnesmässig överföring, utan om lärande kring bemötande, förhållningssätt och värdegrund. Att få syn på saker och reflektera för att kunna hantera olika undervisningssituationer bättre.

-Det är en ständigt pågående process att hitta bättre och bättre redskap för att få eleverna att lära sig. Att arbeta tillsammans har visat sig vara väldigt framgångsrikt. Lärande är socialt – även för lärarna.

Att ha två lärare i klassrummet kanske är något dyrare, men det frigör också resurser, menar hon.

-Man kan dela in elever efter olika moment, i stället för att ha flera smågrupper utanför klassrummet.

Inger Assarson betonar att det är viktigt att lärarna får tid att reflektera, ”Vad gör vi som är bra?”, ”Vad gör vi som är mindre bra?”.

-Det krävs en stark ledning som ger tid och möjlighet för planering och diskussion. Skolledarna måste vara med på detta, och helst även politikerna.

Och lärarna förstås. Satsningen på kollegialt lärande har ibland mött motstånd i lärarrummen. Det finns en tradition av att bra lärare inte ber om hjälp. Vissa lärare kan uppfatta en kollega i sitt klassrum som att det handlar om kritik eller bedömning.

-Men det handlar i stället om att lyfta fram allas kompetens, och ta vara på det som är bra. Det gäller att öppna för svåra samtal och pedagogiska frågor. Att skapa en rörlighet mellan klasser, mellan ämnen och mellan personalkategorier.

En annan utmaning är hur man hanterar de förändringar som sker på en skola.

-Det kan bli ett stort avbräck om en rektor slutar till exempel. Det är viktigt att skapa en hållbar struktur över tid i ett sådant här långsiktigt arbete.

Ändå har det hänt åtskilligt under de tre år som FoU-programmet pågått, även om det förstås är svårt att mäta exakt.

-Det är mjuka värden som är subjektiva och inte går att generalisera, men skolledarna kunde se olika tecken, som att fler barn tyckte att skolan var roligare och visade mer tilltro till sig själva och sin förmåga.

Även bland lärarna fanns en ny attityd. I stället för att se vissa elever som problem, tänker de alltmer att varje elev kan, det gäller bara att hitta hur.

-Dessutom uppgav några rektorer att de fått färre sjukskrivningar och gladare lärare som inte kände sig lika ensamma längre.

Under forskningsstudien har Inger Assarson noterat en oerhörd potential bland lärarna, ett starkt engagemang och mycket idéer och kreativitet – något som behövs för att uppnå målet om ”en skola för alla”.

-Inkludering är en del av demokratin, som betyder att alla medborgare ska känna sig delaktiga och få inflytande i samhället.

Och det börjar i skolan.

Text: Eva Barkeman
Foto: Privat